Vad är väl en bal på slottet? (i Helsingfors, alltså)

”Finlands Nobelfest” den 6 december varje år lockar miljonpublik framför TV-apparaterna, när frack- och klänningklädda gäster tas emot av republikens president på Slottsbalen.

I Göteborg finns emellertid en tradition som inte går av för hackor. För tredje året nu anordnades ett mycket värdigt självständighetsfirande i magnifika lokaler i centrala Göteborg. 

Då ju Finland firar 100 år 2017 var självständighetsfiranet ett särskilt högtidligt tillfälle som spände över generationsgränserna, med plats för både skratt och gråt. Kvällen festtalare var Finlands honorära generalkonsul Heli van der Valk, vars uppskattade och personliga anförande här nedan återges i sin helhet.
Ja må hon leva i tusende år!

av Heli van der Valk

Rakkaat ystävät!
Kära vänner!

Det är inte vilken hundraåring som helst vi firar här i kväll!
Suomi-neito, Finlands mö, en evigt ung kvinna i vit klänning, barfota, blond och blåögd. Så brukar hon beskrivas. Mitt Finland är en kvinna i sina bästa år.

Jag har ofta gått och grubblat över hur det kom sig att hon blev till, egentligen, och att hon blev den hon blev. Som vi vet så hade det strävsamma paret, den östra och den västra rikshalvan, glidit isär efter 600 år ihop. Jag tror inte de hade tröttnat på varandra, den västra rikshalvan hade ju länge fantomsmärtor efter en förlorad riksdel.

De efterföljande hundra åren hade Finland varit en relativt autonom enhet i det ryska imperiet, dock med en skakig politisk ställning. Jag tänker inte berätta Finlands formella historia, idag kan man googla sig fram till det mesta.  Däremot inspireras jag av tillkomsten av mitt Finland, det land som pulserar i mina ådror.

Låt oss färdas tillbaka 100 år, till senhösten 1917.

Det lilla livet går sin stilla gång i det österbottniska bondesamhälle där jag har mina rötter. Min mor har precis fyllt åtta. Byn store man, Santeri Alkio, är medlem av lantdagen, senare dess vice talman. Alkio, eller Alexander Filander som han hette ursprungligen, är en bildad man, han är författare och journalist och han är chefsideologen bakom agrarförbundet, dagens Centerpartiet och president Kekkonens hemvist.

I det stora livet har det hänt saker. Två revolutioner har ägt rum inom det ryska imperiet, med några månaders mellanrum. I den första störtas tsarväldet och i den andra störtar bolsjevikerna den provisoriska regeringen i Ryssland. Mitt i det politiska tomrummet råder en förvirring över maktbefogenheterna mellan den finska senaten och lantdagen.

I april 1917 väljs Santeri Alkio in i grundlagskommittén, med uppgift att ta fram förslag för hur relationen mellan Ryssland och Finland bör ordnas efter kejsarmaktens fall. Utgångspunkten för kommitténs arbete är att Finland förblir en del av det ryska imperiet. Alkio ser dock tidigt att detta inte kommer att fungera. Enda möjligheten enligt honom är att man skyndsamt förbereder ett utkast till en egen grundlag. Alkio befarar nämligen att en eventuell motrevolution i Ryssland skulle kunna leda till nya förryskningsförsök och innebära ett hot mot Finlands autonomi.

Den politiska turbulensen i Ryssland får nu fotfäste även i Finland. En storstrejk med upproriska förtecken bryter ut i november. Strejken handlar inte bara om diverse arbetskonflikter utan även om maktkampen i Ryssland.

Senaten under ledning av P.E. Svinhufvud föreslår att den högsta beslutande makten flyttas över till senaten. Alkio kommer med ett motförslag, där lantdagen tillsvidare utöver den makt som tidigare tillhört kejsaren.

Lantdagen samlas den 4 december. Talmannen avbryter dagordningen för att ge ordet åt Svinhufvud, senatens ordförande. Denne läser upp ett förslag till en självständighetsförklaring. Socialdemokraterna samt en del borgerliga kräver att lantdagen får möjlighet att diskutera förslaget vilket också sker. Tillkännagivandet tas upp för godkännande i lantdagen den 6 december. Fem lantdagsmän, bland dem Santeri Alkio, har lämnat ett brev till talmannen där det står:

Vi ber om tillfälle att under dagens plenum få föreslå att lantdagen ska besluta om följande:
Eftersom regeringen för lantdagen har framfört en proposition om en ny regeringsform som grundar sig på att Finland är en oberoende republik, beslutar lantdagen i egenskap av innehavare av den högsta statsmakten å sin sida att godkänna denna princip samt att även godkänna att regeringen, för att få erkännande av Finlands statliga självständighet,vidtar de åtgärder som regeringen meddelat vara nödvändiga för ändamålet.

Socialdemokraternas representant framför ett motförslag, i vilket man föreslår att självständigheten skulle genomföras i samråd med Ryssland. Man övergår direkt till omröstningen, utan större dramatik eller diskussioner. Lantdagen godkänner de borgerliga partiernas förslag med rösterna 100-88.

Den 4 december föreslår alltså senaten att Finland utropas till en självständig stat och den 6 december godkänner lantdagen förslaget.

Rysslands bolsjevikregering erkänner Finlands självständighet formellt den 4 januari 1918. Bolsjevikerna gör ingen hemlighet av att de genom att godkänna självständigheten hoppas på att ”befrämja revolutionens sak” också i Finland. Syftet är att det socialistiska Finland förenas med det socialistiska Ryssland.

Ett problem uppstår: hur skall man förhålla sig till de ryska soldaterna i landet. De är många. Jag har sett en siffra på 80 000 någonstans.

Mannerheim har kommit tillbaka till Finland efter oktoberrevolutionen. Han ger nu skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden, med början i Österbotten. Detta är tänkt att ske klockan 3 på natten till den 28 januari. Min hemby har fått information om att avväpningen av byns 70 ryska kavallerisoldater skall ske med detsamma, alltså kvällen innan. Budskapet når fram denna januarisöndag. Tanken är att man sedan fortsätter till Vasa och gör detsamma med de 2000 ryska soldater som finns där.

Spänningen stiger, liksom nervositeten, något går fel, det blir handgemäng. Det som i historieböckerna heter frihetskriget eller självständighetskriget, har fått en sorglig början i min hemkommun. Fem unga bybor mister livet.

Ryska trupper i Finland deltar i kriget på de rödas sida. I maj vinner den vita sidan. Historien skrivs av vinnarna. Så även detta frihetskrig. I dag heter det inbördeskrig.

Morfar lämnade efter sig sotaleski (krigsänka) och tre sotaorpo-barn. Han ansågs för gammal för fronten (34 år) så han hade fått uppdraget att leverera proviant till kamraterna vid eldlinjen. Han blev skjuten av de röda under ett sådant uppdrag när han skidade över en vårvintrig sjö i närheten av Tammerfors.

Det är synd om dagens jubilar för 20 år senare utsattes hon för något ännu värre. Fast nu kämpade de röda och de vita på samma sida, mot en gemensam fiende. Drygt 10 procent av landets befolkning befann sig på flykt i sitt eget land. 400 000. De evakuerade. Internflyktingarna.

Det här är en födelsedagsfest så jag skall inte uppehålla mig alltför länge vid jubilarens svåraste stunder. Jag bara konstaterar att hon överlevde, med den äran.

Jag tar inte upp krigsbarnen och svenska frivilliga. Jag utgår ifrån att vi kan den delen av vår gemensamma historia. Jag tar inte upp den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige och folkhemsbygget. Jag utgår ifrån att vi kan dessa fakta.

Olympiska spelen hålls i Helsingfors sommaren 1952. En månad senare betalar Finland den allra sista raten av sitt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Inte en dag för sent. Och statsminister Kekkonen konstaterar i sitt radiotal att en svår tid i vårt folks liv nu är över. Krigsskadeståndet sätter fart på Finlands industrialisering och lägger grunden till de långa handelsavtalen med Sovjetunionen.  Fram till kommunismens fall och finanskrisen på 90-talet. Lilla Finland kämpar. Det går framåt men det är tufft, både politiskt och ekonomiskt.

År 1956 passerar rätt obemärkt förbi i Sverige. Visserligen kolliderar det italienska passagerarfartyget Andrea Doria med Svenska Amerika Linjens M/S Stockholm med stora rubriker i tidningar. Och Volvo Amazon presenteras. Och Ikea lanserar monterbara möbler i platta paket.  Suezkrisen hamnar också högt i media. Och långt senare, alla duktiga svenska idrottsmän och – kvinnor av denna årsmodell.

I Finland tar Porkalaparentesen slut, det vill säga, Porkala-området (ca 3 mil från Helsingfors) blir återigen finskt efter att i 11 år ha arrenderats ut till Sovjetunionen. Frihetens vindar blåser också när Finland inträder i Nordiska rådet.

I februari 1956 är det presidentval och UKK, Urho Kaleva Kekkonen, vinner valet med minsta möjliga marginal 151-149, efter tredje omgången. Det är lite Trump-feeling här. Efter alla hårda ord så blev UKK en stabilitetsfaktor i landet under många år. Dock inte hela vägen fram till slutet av presidentperioden (1982) men det är en annan historia. I november, fortfarande 1956, invaderar sovjetiska trupper Ungern. För att stoppa en revolution, heter det. Nära en kvarts miljon människor flyr landet, många av dem till Sverige.

Hemma i Österbotten kan man skära luft med kniv. Även om man är ett barn. Det finns en rädsla i luften: kommer de hit också? Mor min har vid det här laget fött barn, tagit hand om bondgården och familjen medan maken, bonden, familjefadern, går sönder, mentalt, på fronten.

Det gick bra, Finland klarade sig helskinnat ur 1956. Det gick bra även 1968 fast inte för Tjeckoslovakien. 1995 kom både Finland och Sverige med i EU.

Dessa två. Två trätande grannar. Eller siamesiska tvillingar som Horace Engdahl beskrev dem i sitt tal under märkesåret 2009 eller jubileumsåret som det heter i Finland. De blev nog aldrig färdiga med varandra, den östra och den västra rikshalvan. De har hållit koll på varandra genom åren. Och nu, på sistone, har de alltmer närmat sig varandra igen.

Vi kan inte göra något åt geografin, sa president Paasikivi på 50-talet. Plötsligt är detta en sanning även för Sverige. Det är ingen nackdel att den svenska försvarsministern har ett finskt krigsbarn till mor; han plockar fakta direkt ur ryggmärgen.

Den 100-årsjubilerande republiken Finland har drabbats av en rojalistisk yra; landet väntar på en alldeles egen liten prins eller prinsessa, eller presidentbarn med beräknad ankomst lagom till presidentvalet i februari. #vaalivauva (valbaby) ropas i media men hashtaggen klingar av rätt fort. Mammalådan eller moderskapsförpackningen kommer troligen att stanna i presidentparets tjänstebostad Talludden.  Opinionssiffrorna visar nämligen på ett brett stöd för den sittande presidenten inför valet i januari.

Grattis Finland! Tack för att du finns!
Ja må du leve i tusende år!

Finland 100: välkommen till Kronhuset den 6 november

”Västsverige + Finland: kultur och näringsliv” är namnet på ett spännande evenemang i Kronhuset på självaste Gustav Adolfsdagen. Den 6 november firas som ”Svenska dagen” i Finland och det är väl lämpligt att uppmärksamma Finland i Sverige samma datum.

Medverkar gör bl a Ålandsbanken, Tom of Finland (filmen) och Svenska Amerika Liniens ”Kungsholm”. Se Finland100.se för mer information och obligatorisk anmälan. Gustav Adolfsbakelse ingår. 

Var fjortonde person i Sverige har finländskt påbrå

Så här när Finland fyller 100 år som självständig stat är det ju kul med konstaterandet att var fjortonde svensk har finländskt påbrå! 2016 bodde det drygt 719 000 personer i Sverige med denna bakgrund, eller 7,2 % av Sveriges befolkning, vilket Sveriges Radio rapporterar om.

Och glöm inte att besöka www.finland100.se, för jubileumsaktiviteter i Göteborgsområdet!

Bastu – bra för hjärnan!

New York Times berättar om en finländsk studie, där 2 315 män följdes av forskare i tjugo år. Studien fann att de som badade bastu fyra till sju gånger i veckan sänkte risken för demens och alzheimers med två tredjedelar, jämfört med de män som endast bastade en gång i veckan.

Studien har tagit hänsyn till männens alkoholintag, rökning, eventuella sjukdomar och andra relevanta faktorer. Den finska nationalsysselsättningen är således konstaterat bra för hjärnan. Och därmed basta.

Det var väl en lämplig nyhet så här när Finlands jubileumsår har börjat. 

 

Nej, det blev inget berg

Världsnyheten om att Norge kanske skulle ge en fjälltopp till Finland, i samband med nästa års hundraårsfirande av landets självständighet, måste tyvärr uppdateras med ett ”nej, förresten”. Det skulle tydligen bli för juridiskt svårt att rita om gränsen, även om det bara handlar om 40 meter.

Finlandsbloggen föreslår några kreativa lösningar:

  • Ett låtsaskrig mellan Finland och Norge 2016, där finländska styrkor avancerar 40 meter
  • Flerdimensionell fastighetsbildning, där Norge äger bergets bas och Finland får själva toppen
  • En bastu på toppen av Haldi/Haldefjell, gärna med diplomatisk status (=finskt territorium)