Finlands sak var (s)vår

FInlandsbloggen fick ett tips:

På Newsmill skriver Johanna Parikka Altenstedt en tänkvärd artikel om samarbetet mellan Finland och Sverige under andra världskriget. Finland hamnade ju i ett mycket oangenämt läge – krig mot Sovjetunionen med understöd från Tyskland – medan Sverige hade turen att undgå direkta krigshandlingar under hela konflikten.

Det saknades emellertid inte hot mot Sveriges oberoende:

1. En fortsatt sovjetisk expansion västerut efter att Finland eventuellt överflyglats.
2. En allierad ockupation av malmfälten i norr, för att förhindra leveranser till Tyskland.
3. Anfall från Tyskland i syfte att säkra transportvägar till Norge samt leveranser av malm.
4. En blandning av 1, 2 och/eller 3…

Sverige hade förstås intresse av ett självständigt Finland som buffert mot Sovjetunionen och ville därför hjälpa grannlandet på alla sätt – förutom att gå i direkt krig. Finland, å andra sidan, hade störst nytta av ett fritt och oberoende Sverige, eventuella erbjudanden från Storbritannien och de allierade att skicka trupper och krigsmateriel till Finland via Sverige genomskådades. De allierades egentliga syfte var istället att öppna en nordlig front mot Tyskland, vilket förstås både Sverige och Finland hade förlorat på.

Låter det krångligt? Det var det också, vilket Johanna Parikka Altensteds artikel beskriver. Finland lyckades på ett utomordentligt imponerande sätt manövrera landet igenom kriget, till priset av landavträdelser och enorma uppoffringar i mänskligt lidande.

Sådant reflekterar man över i Finland i samband med självständighetsdagen. Sverige kom mycket billigt undan och kan 2014 se tillbaka på 200 år av obruten fred, medan Finland har utkämpat fyra krig under 1900-talet.

Men innebandy-VM fick i alla fall uppmärksamhet på den här sidan Östersjön.

Finland 95 år

Igår var det stor självständighetsfest i Göteborgs domkyrka med anledning av Finlands 95 år som självständig stat, arrangörer och medverkande kom från både Göteborg och Västra Götaland. Körmusik, dans och kaffe med piroger stod på programmet. Finlands ambassadör Harry Helenius närvarade.

Efter pausen var det konsert med legendaren Viktor Klimenko, den förste musikern som sålde guld i Finland. Den minnesgode kanske minns hans framträdande i Eurovision Song Contest 1965 med låten Aurinko laskee länteen. Europa gav honom noll poäng, tråkigt nog. Och medlemmarna i Lordi var inte ens födda.

Viktor Klimenko och Hard rock – nja. Men hallelujah – definitivt.

Finlands självständighetsdag!

Finlands generalkonsul hade bjudit in till festligt firande av Finlands självständighetsdag, vilket ägde rum i den vackra aulan i Göteborgs Universitet. Lämpligt nog var temat konst & design i vardagen, vilket är aktuellt med tanke på att Helsingfors är designhuvudstad i år (World Design Capital).

Inventering av Mammalådan under ledning av Finlands honorära generalkonsul Heli van der Valk

Katarina Siltavuori från WDC Helsinki 2012 visade ett intressant bildspel om vad som förevarit under året, och vad värdskapet hade betytt för Helsingfors.

Ted Hesselbom från Röhsska museet i Göteborg var mycket glad över att designhuvudstadsåret hade inneburit en möjlighet för en utställning med de senaste fem årens nordiska designpristagare. Ted Hesselbom beskrev själv Helsingfors som en blandning av Stockholm, Malmö och Göteborg – fast annorlunda. Han satte också fingret på en spännande likhet mellan Finland och Sverige, nämligen de samiska och romska minoriteterna, vilka har lika gamla anor i båda länderna.

Finlands honorära generalkonsul, Heli van der Valk, svarade för kvällens kupp. Hon berättade nostalgiskt om ”Mammalådan”, en praktisk finländsk uppfinning från 1938, som är en kraftig papplåda innehållande allt en nybliven förälder behöver: täcke, bäddmadrass, barnkläder, nappar o s v. Ett veritabelt IKEA för en nyfödd, själva lådan också kan användas som första säng åt barnet. Förr var lådan avsedd för särskilt behövande, men idag är det en generell välfärdsförmån, som de flesta föräldrar väljer, alternativet är ett skattefritt (och betydligt tråkigare) kontantbidrag på 140 euro. Mammalådan är både proaktiv och preventiv – bland innehållet kan man också hitta kondomer…

Mammalådan i närbild, notera designmotivet "släktträd" på locket.

Heli van der Valk hade lyckats lägga vantarna på en helt nydesignad mammalåda, färsk från oktober och en produkt av designhuvudstadsåret. Naturligvis tyckte hon, inför auditoriet, att Röhsska museet (Sveriges enda designmuseum) skulle ställa ut Mammalådan till allmän beskådan. Ted Hesselbom kunde inte annat än acceptera, men det verkade knappast vara särskilt motvilligt.

Universitetets entréhall lockade med champagne och snittar

Föredragen följdes av familjärt mingel och sorl i den pampiga universitetsbyggnaden. Finklädda människor, vackra medaljer och snittar med smak av Finland – mycket trevligt! Vad är väl en bal på slottet…

Medaljbehängda krigsveteraner svarade för kvällens förnämligaste bling-bling

Och ute var det minus tio grader, som en fläkt av vårt östra broderland. Såg jag inte en björn på vägen hem?

 

 

 

 

Glad lillajul!

1 december samlades tjugotalet medlemmar i Åboföreningen till årligt adventskaffe i Mariagården. Dagen sammanföll med den ”lillajul” som i Svenskfinland firas lördagen före första advent. Det är ett julfirande i miniformat, oftast med liten julgran och någon liten julklapp, även om traditionerna varierar lite.

Gäst i Mariagården i år var operasångaren Reima Killström, tenor på Göteborgsoperan, som framförde vackra julvisor, bl a just ”Julvisa” av Jean Sibelius, med text av Zacharias Topelius. Njutbart!

Åboföreningens ordförande Anders Jarlert talade också om sina intryck från Chicago nyligen, där han deltagit i en akademisk konferens. Från Åbo framfördes hälsningar från Göteborgsföreningens Carl-Bertil Tauler.

Glad lillajul, som sagt!

Tenoren Reima Killström och Åboföreningens ordförande Anders Jarlert

 

 

Nya Sverige/Nya Finland

Igår (11 november) gästades Göteborg av prof. Olavi Koivukangas, expert på finländsk migration. Han höll föredrag för Åboföreningen om emigrationen från Finland under 1600-talet, där destinationen var kolonin Nya Sverige i Nordamerika. Det var bosättare från Sverige och Finland som utgjorde den första permanenta europeiska bosättningen i Delawaredalen, sannolikt utgjordes befolkningen av fler finländare än svenskar.

”Skogsfinnarna” var synnerligen lämpade för livet i den Nya Världen, men sin särskilda vana av svedjebruk. Jämför gärna med holländarna, som var handelsmän eller jordbrukare från öppna landskap, de hade svårt att överleva i det vilda Amerika.

Den svenskfinska kolonisationen fick ett intressant efterspel. Bosättaren Martti Marttinen blev anfader till John Morton (efternamnet anpassades), som 1776 skrev under USA:s självständighetsförklaring, där de 13 amerikanska kolonierna gjorde sig fria från Storbritannien. John Mortons röst blev faktiskt tungan på vågen, hade han fattat ett annat beslut, så hade världens historia kanske sett helt annorlunda ut.

2013 firar vi 375-årsminnet av den gamla kolonin, de två fartygen Calmare Nyckel och Fogel Grip avreste från Majorna i Göteborg 1637 och nådde fram till Amerika 1638. Det finns planer på att uppmärksamma detta på olika sätt, Finlandsbloggen skall be att få återkomma i ärendet!

Professor Olavi Koivukangas med Nya Sverige-guvernören Johan Printz i bakgrunden

 

 

 

 

Lånad tid

Tidsskillnaden mellan Sverige och Finland är en timme. Men att tiden i Sverige är fullständigt ur led illustreras av den till den stora skillnaden i amorteringstid mellan svenska och finländska bolånekunder. Svenska Dagbladet rapporterar om ett stabilt amorteringsmönster i Finland, där bostadslån skall vara avbetalda efter trettio år. I Finland finns det inget intresse för amorteringsfria lån, och man behöver nog vara ekonom för att förstå tjusningen med att sätta sig i skuld för resten av livet.

Hur ser det ut i Sverige, på andra sidan Östersjön? Tja, just nu är den genomsnittliga återbetalningstiden för för svenska bolån 125 år.

Men då måste man förstås ta hänsyn till tidsskillnaden.

200 år av ny politik

Idag är Bokmässans sista dag i Göteborg och vi kan se tillbaks på flera dagar av intressanta föredrag och seminarier. En spännande paneldiskussion hölls i den finländska avdelningen av Bokmässan, med utgångspunkt från boken ”Furstar och folk i Åbo 2012”. Det var då som Sveriges nyvalde kronprins Karl Johan träffade Rysslands tsar Alexander för att göra gemensam sak mot Napoleon.

Sverige skulle därmed slutligen avstå från vidare anspråk på den förlorade rikshalvan Finland, medan Ryssland skulle stödja en linje där Norge avskiljdes från Danmark och lades under den svenska kronan.

I panelen fanns författaren Nils Henrik Villstrand, Sveriges tidigare statsminister Ingvar Carlsson samt den tidigare ministern Pär Stenbäck från Finland. Alla var rörande eniga: 1812 grundlades en ny politik i Norden, som än idag är relevant. I synnerhet har politiken tjänat Sverige väl, efter 1814 har Sverige aldrig drabbats av väpnad konflikt, medan Finland varit skådeplats för Krimkriget, frigörelse- och inbördeskrig samt drabbats av andra världskrigets fasor.

Sverige skall vara glada för att Finland finns och att det gick som det gick 1809. Dessutom fick man Norge som någon sorts mjuklandning, dock utan den riksgemenskap, som rått mellan Sverige och Finland. I ljuset av den nya säkerhetspolitiska situationen blev nu försiktighet som gällde, vilket Pär Stenbäck illustrerade med följande kommentar:

– Fråga norrmännen, hur goda imperiebyggare svenskarna var…

Moderator Anders Eriksson, Ingvar Carlsson, Pär Stenbeck samt Nils Erik Villstrand

 

Skål eller kippis?

Svenskar och finländare delar ett intresse för alkohol, om ingen visste det innan. Forskning och framsteg rapporterar om en analys som gjorts vid Uppsala universitet, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

När Finlands alkoholskatt sänktes 2004, ökade sjukfrånvaron hos svenskar som bodde nära gränsen. Och när skatten höjdes igen, 2008, tillfrisknade svenskarna mirakulöst.

Ett engelskt uttryck för skål poppar upp i huvudet: Here’s to your health.