”Hur hanterar man det faktum, att man börjat sitt vuxna liv genom att vara med om att döda ett stort antal andra människor?”

Finlandsbloggen fick ett tips om filmen Raate – dödens väg, som handlar om några av de blodigaste striderna i Nordens historia. Finska bondpojkar, illa utrustade och kraftigt underlägsna i antal, hejdade och förintade två sovjetiska motoriserade divisioner. Detta skedde under vinterkriget, i trettiogradig kyla. Lik låg överallt; tusentals kroppar längs vägar, på frusna sjöar och i skogarna.

Den som läser om Finlands utmaningar under andra världskriget häpnar över det motstånd som ett litet land kunde bjuda mot en till synes fullkomligt övermäktig fiende. Sovjetunionen anföll med 1 500 stridsvagnar. Finland förfogade över 32. En översikt över krigets förlopp finns här.

När freden kom skulle livet återgå till någon sorts normalitet, trots de umbäranden som soldater och familjer gått igenom. Krigets fasor var ingenting man talade om. Minnena gjorde sig istället påminda genom mardrömmar och självmordsförsök. Begreppet posttraumatisk stress var ännu okänt.

Manus och regi till filmen ”Raate – dödens väg” står Seppo Salmivuori för. Han är själv barn till en av de soldater, som deltog i striderna och som efter kriget flyttade till Sverige. Filmen är ett försök att greppa vad fadern upplevde, men aldrig förmedlade.

Finlandsbloggen erinrar sig ett citat från ett samtal med en dekorerad Vietnamveteran i USA 2002: If war is hell – then combat is a motherfucker.

Pardon my French.