FInlandsbloggen fick ett tips:

På Newsmill skriver Johanna Parikka Altenstedt en tänkvärd artikel om samarbetet mellan Finland och Sverige under andra världskriget. Finland hamnade ju i ett mycket oangenämt läge – krig mot Sovjetunionen med understöd från Tyskland – medan Sverige hade turen att undgå direkta krigshandlingar under hela konflikten.

Det saknades emellertid inte hot mot Sveriges oberoende:

1. En fortsatt sovjetisk expansion västerut efter att Finland eventuellt överflyglats.
2. En allierad ockupation av malmfälten i norr, för att förhindra leveranser till Tyskland.
3. Anfall från Tyskland i syfte att säkra transportvägar till Norge samt leveranser av malm.
4. En blandning av 1, 2 och/eller 3…

Sverige hade förstås intresse av ett självständigt Finland som buffert mot Sovjetunionen och ville därför hjälpa grannlandet på alla sätt – förutom att gå i direkt krig. Finland, å andra sidan, hade störst nytta av ett fritt och oberoende Sverige, eventuella erbjudanden från Storbritannien och de allierade att skicka trupper och krigsmateriel till Finland via Sverige genomskådades. De allierades egentliga syfte var istället att öppna en nordlig front mot Tyskland, vilket förstås både Sverige och Finland hade förlorat på.

Låter det krångligt? Det var det också, vilket Johanna Parikka Altensteds artikel beskriver. Finland lyckades på ett utomordentligt imponerande sätt manövrera landet igenom kriget, till priset av landavträdelser och enorma uppoffringar i mänskligt lidande.

Sådant reflekterar man över i Finland i samband med självständighetsdagen. Sverige kom mycket billigt undan och kan 2014 se tillbaka på 200 år av obruten fred, medan Finland har utkämpat fyra krig under 1900-talet.

Men innebandy-VM fick i alla fall uppmärksamhet på den här sidan Östersjön.