”Hur hanterar man det faktum, att man börjat sitt vuxna liv genom att vara med om att döda ett stort antal andra människor?”

Finlandsbloggen fick ett tips om filmen Raate – dödens väg, som handlar om några av de blodigaste striderna i Nordens historia. Finska bondpojkar, illa utrustade och kraftigt underlägsna i antal, hejdade och förintade två sovjetiska motoriserade divisioner. Detta skedde under vinterkriget, i trettiogradig kyla. Lik låg överallt; tusentals kroppar längs vägar, på frusna sjöar och i skogarna.

Den som läser om Finlands utmaningar under andra världskriget häpnar över det motstånd som ett litet land kunde bjuda mot en till synes fullkomligt övermäktig fiende. Sovjetunionen anföll med 1 500 stridsvagnar. Finland förfogade över 32. En översikt över krigets förlopp finns här.

När freden kom skulle livet återgå till någon sorts normalitet, trots de umbäranden som soldater och familjer gått igenom. Krigets fasor var ingenting man talade om. Minnena gjorde sig istället påminda genom mardrömmar och självmordsförsök. Begreppet posttraumatisk stress var ännu okänt.

Manus och regi till filmen ”Raate – dödens väg” står Seppo Salmivuori för. Han är själv barn till en av de soldater, som deltog i striderna och som efter kriget flyttade till Sverige. Filmen är ett försök att greppa vad fadern upplevde, men aldrig förmedlade.

Finlandsbloggen erinrar sig ett citat från ett samtal med en dekorerad Vietnamveteran i USA 2002: If war is hell – then combat is a motherfucker.

Pardon my French.

En aktuell TV-serie i tio delar om Sveriges inflytande på Finlands historia har lett till delade meningar om bakgrunden till dagens Finland. Avsnitten läggs efter hand ut på YLE:s hemsida med svensk text.

En motsvarande TV-serie om vilket inflytande Finland haft på Sverige skulle vara synnerligen intressant. 2009 producerades den lilla YouTube-serien ”Finska avtryck i Majorna”, hade det inte varit spännande med en satsning i landsomfattande skala? Såväl svenskar som finländare missar ofta det faktum att riksbildningen skedde samtidigt, Sverige och Finland växte fram som siamesiska tvillingar under medeltiden. Innan fanns ingen centralmakt och därmed ingen stat. Ibland räknas Finlands historia endast från år 1809 – men samma år föddes också det enspråkigt svenska Sverige. Något sådant hade inte funnits tidigare.

Svenska Dagbladet skriver om den debatt, som följt i TV-seriens spår. Programledaren Juhani Seppänen har tvingats skaffa hemligt telefonnummer, på grund av otrevliga åsikter. Trist. Finlandsbloggen.se skriver om Finland för svenskar, i syfte att väcka ett positivt intresse med utgångspunkt från allt som våra länder har gemensamt. Det vore kul om någon ville blogga om Sverige på motsvarande sätt i Finland.

Vi lovar att länka.

Det hör inte till vanligheterna i dessa kristider att länder får högsta betyg i ekonomiska sammanhang. AAA är inte bara en batteristorlek, utan även ett mått på kreditvärdighet.

Standard & Poor har bedömt att Finlands ekonomi inte längre hotas att dras med i det ekonomiska moraset i eurozonen, utan behåller högsta betyg, dessutom med uppgradering från negativa utsikter till stabila. Kanske Finlands president nu vill höja sin lön istället?

Även Sverige har betyget AAA, skall kanske tilläggas, men har ju behållit en egen valuta. Och kungen får apanage som vanligt.

Här är för övrigt en artikel i brittiska the Guardian från i somras om hur Finland har hanterat eurokrisen.

Finlands president Sauli Niinistö tycker att hans lön är för hög, med tanke på den ekonomiska krisen. Därför har han skickat ett brev till statsminister Jyrki Katainen, med önskemål om att presidentens skattefria lön sänks från 160 000 euro till 126 000 euro.

”Var och en enligt rimlighet – så har vi lärt oss delta i lösandet av gemensamma svårigheter”, skriver presidenten i sitt brev.

Så börjar året 2013.

För den som önskar ett traditionellt svenskt luciafirande kanske Finland kan vara ett alternativ? Finlands lucia hette 2012 Julia Hanhikoski.

Jämför gärna sändningen från YLE med den i SVT.

FInlandsbloggen fick ett tips:

På Newsmill skriver Johanna Parikka Altenstedt en tänkvärd artikel om samarbetet mellan Finland och Sverige under andra världskriget. Finland hamnade ju i ett mycket oangenämt läge – krig mot Sovjetunionen med understöd från Tyskland – medan Sverige hade turen att undgå direkta krigshandlingar under hela konflikten.

Det saknades emellertid inte hot mot Sveriges oberoende:

1. En fortsatt sovjetisk expansion västerut efter att Finland eventuellt överflyglats.
2. En allierad ockupation av malmfälten i norr, för att förhindra leveranser till Tyskland.
3. Anfall från Tyskland i syfte att säkra transportvägar till Norge samt leveranser av malm.
4. En blandning av 1, 2 och/eller 3…

Sverige hade förstås intresse av ett självständigt Finland som buffert mot Sovjetunionen och ville därför hjälpa grannlandet på alla sätt – förutom att gå i direkt krig. Finland, å andra sidan, hade störst nytta av ett fritt och oberoende Sverige, eventuella erbjudanden från Storbritannien och de allierade att skicka trupper och krigsmateriel till Finland via Sverige genomskådades. De allierades egentliga syfte var istället att öppna en nordlig front mot Tyskland, vilket förstås både Sverige och Finland hade förlorat på.

Låter det krångligt? Det var det också, vilket Johanna Parikka Altensteds artikel beskriver. Finland lyckades på ett utomordentligt imponerande sätt manövrera landet igenom kriget, till priset av landavträdelser och enorma uppoffringar i mänskligt lidande.

Sådant reflekterar man över i Finland i samband med självständighetsdagen. Sverige kom mycket billigt undan och kan 2014 se tillbaka på 200 år av obruten fred, medan Finland har utkämpat fyra krig under 1900-talet.

Men innebandy-VM fick i alla fall uppmärksamhet på den här sidan Östersjön.

Igår var det stor självständighetsfest i Göteborgs domkyrka med anledning av Finlands 95 år som självständig stat, arrangörer och medverkande kom från både Göteborg och Västra Götaland. Körmusik, dans och kaffe med piroger stod på programmet. Finlands ambassadör Harry Helenius närvarade.

Efter pausen var det konsert med legendaren Viktor Klimenko, den förste musikern som sålde guld i Finland. Den minnesgode kanske minns hans framträdande i Eurovision Song Contest 1965 med låten Aurinko laskee länteen. Europa gav honom noll poäng, tråkigt nog. Och medlemmarna i Lordi var inte ens födda.

Viktor Klimenko och Hard rock – nja. Men hallelujah – definitivt.

… alldeles, alldeles underbar! Vacker fotokavalkad från gårdagens självständighetsbal här.

Finlands generalkonsul hade bjudit in till festligt firande av Finlands självständighetsdag, vilket ägde rum i den vackra aulan i Göteborgs Universitet. Lämpligt nog var temat konst & design i vardagen, vilket är aktuellt med tanke på att Helsingfors är designhuvudstad i år (World Design Capital).

Inventering av Mammalådan under ledning av Finlands honorära generalkonsul Heli van der Valk

Katarina Siltavuori från WDC Helsinki 2012 visade ett intressant bildspel om vad som förevarit under året, och vad värdskapet hade betytt för Helsingfors.

Ted Hesselbom från Röhsska museet i Göteborg var mycket glad över att designhuvudstadsåret hade inneburit en möjlighet för en utställning med de senaste fem årens nordiska designpristagare. Ted Hesselbom beskrev själv Helsingfors som en blandning av Stockholm, Malmö och Göteborg – fast annorlunda. Han satte också fingret på en spännande likhet mellan Finland och Sverige, nämligen de samiska och romska minoriteterna, vilka har lika gamla anor i båda länderna.

Finlands honorära generalkonsul, Heli van der Valk, svarade för kvällens kupp. Hon berättade nostalgiskt om ”Mammalådan”, en praktisk finländsk uppfinning från 1938, som är en kraftig papplåda innehållande allt en nybliven förälder behöver: täcke, bäddmadrass, barnkläder, nappar o s v. Ett veritabelt IKEA för en nyfödd, själva lådan också kan användas som första säng åt barnet. Förr var lådan avsedd för särskilt behövande, men idag är det en generell välfärdsförmån, som de flesta föräldrar väljer, alternativet är ett skattefritt (och betydligt tråkigare) kontantbidrag på 140 euro. Mammalådan är både proaktiv och preventiv – bland innehållet kan man också hitta kondomer…

Mammalådan i närbild, notera designmotivet "släktträd" på locket.

Heli van der Valk hade lyckats lägga vantarna på en helt nydesignad mammalåda, färsk från oktober och en produkt av designhuvudstadsåret. Naturligvis tyckte hon, inför auditoriet, att Röhsska museet (Sveriges enda designmuseum) skulle ställa ut Mammalådan till allmän beskådan. Ted Hesselbom kunde inte annat än acceptera, men det verkade knappast vara särskilt motvilligt.

Universitetets entréhall lockade med champagne och snittar

Föredragen följdes av familjärt mingel och sorl i den pampiga universitetsbyggnaden. Finklädda människor, vackra medaljer och snittar med smak av Finland – mycket trevligt! Vad är väl en bal på slottet…

Medaljbehängda krigsveteraner svarade för kvällens förnämligaste bling-bling

Och ute var det minus tio grader, som en fläkt av vårt östra broderland. Såg jag inte en björn på vägen hem?

1 december samlades tjugotalet medlemmar i Åboföreningen till årligt adventskaffe i Mariagården. Dagen sammanföll med den ”lillajul” som i Svenskfinland firas lördagen före första advent. Det är ett julfirande i miniformat, oftast med liten julgran och någon liten julklapp, även om traditionerna varierar lite.

Gäst i Mariagården i år var operasångaren Reima Killström, tenor på Göteborgsoperan, som framförde vackra julvisor, bl a just ”Julvisa” av Jean Sibelius, med text av Zacharias Topelius. Njutbart!

Åboföreningens ordförande Anders Jarlert talade också om sina intryck från Chicago nyligen, där han deltagit i en akademisk konferens. Från Åbo framfördes hälsningar från Göteborgsföreningens Carl-Bertil Tauler.

Glad lillajul, som sagt!

Tenoren Reima Killström och Åboföreningens ordförande Anders Jarlert