Åboutställning på Göteborgs Universitetsbibliotek

Under perioden 28 september till 30 december 2011 pågår en utställning på Centralbiblioteket, om vänorterna Åbo-Göteborg och deras gemensamma historia. Här följer det tal som Prof. Anders Jarlert, ordförande i Åboföreningen, höll i samband med invigningen:

”När vänskapsbanden knytas” är namnet på det monument vid Näckrosdammen, utfört av Wäinö Aaltonen, som avtäcktes den 8 maj 1955 inför några tusen personer. Bland åskådarna fanns en finländsk delegation från Åbo och Göteborgs ledande politiker. Det var en tacksamhetsgåva från vänorten Åbo för den hjälp som offervilliga göteborgare hade visat Finlands folk under krigsåren.

Kyrkoherde Isac Béen tog 1939 initiativet till Finlandshjälpen och samlade för detta ändamål in nära 3,5 miljoner kronor i kontanter (i 2010 års penningvärde ca 70 miljoner kr) samt kläder och andra förnödenheter till betydande värden. Finlandshjälpen startade vid en bröllopsmiddag i Göteborg 10/12 1939, där B vid middagsbordet talade om ”landet som var i nöd, och om folket, som gjöt sitt blod, – skulle det kanske helt och hållet förblöda? Det glada sorlet dämpades. Det uppstod en spänningsfull tystnad. Bröllopsfestens glada gäster genomströmmades av rörelse och medkänsla.” Enligt en berättelse ringde Béen upp en av Göteborgs miljonärer och undrade om han inte kunde få påräkna ett bidrag. Jo, sade direktören, jag får väl åtminstone ge änkans skärv. Nej, för all del, svarade B, så mycket vill jag inte begära, men låt mig få 100.000 så får jag vara nöjd. I en av Karl Gerhards nyårsrevyer framställdes B även på scen. Den verklige B skrev ett artigt brev och utbad sig att få sedvanligt honorar, men till Finlandshjälpen, och behållningen för en föreställning överlämnades också.

I återuppbyggnadsarbetet efter kriget och under lång tid i ett omfattande samarbete mellan Åbo och Göteborg var den outtröttlige Eric Borgström motorn. Man hade tidigare på ett naturligt sätt talat om fadderortsverksamhet – Göteborg var fadder för Åbo. Nu kändes det naturligare att börja tala om vänortsverksamhet. I detta sammanhang föddes även tanken på att ändra organisationen så att de tidigare kommittéerna – Åbokommittén och Göteborgskommittén – förändrades till föreningar.

Göteborgsföreningen i Åbo bildades den 26 oktober 1948 i fullmäktiges sessionssal i stadshuset. Som medlemmar upptogs genast ca 400 personer. Trots att Åbo med tiden fick flera andra vänorter, stod det klart att förhållandet till Göteborg var annorlunda än till de övriga vänorterna. Detta satte sin prägel på föreningens verksamhet. Föreningen stöddes av staden och kunde på ett sätt betraktas som en del av stadens verksamhet.

Exakt när Åboföreningen i Göteborg bildades kan man inte fastställa. Men det var i samma sammanhang som Göteborgsföreningen i Åbo. Man hade bildat en Åbokommitté vars första ordförande var professor Axel Boethius. Han efterträddes av Ernst Jungen, överlärare och stadsfullmäktiges ordförande. När Åboföreningen senare bildades blev Jungen föreningens förste ordförande. Eric Borgström valdes till Åbokommitténs och senare Åboföreningens sekreterare. Snart var han en känd person i Åbo genom talrika besök, tidningsintervjuer och kontakter med stadens alla ledande tjänstemän och politiker. Eric Borgström var en dynamisk och viljestark person, som det var mycket svårt att säga nej till. Som exempel kan nämnas att han i Åbo kördes omkring i brandchefens röda tjänstebil. När han en gång frågades om varför, svarade han att han tidigare körts av stadsdirektörens chaufför, men att denne inte stod till förfogande dygnet runt. I det civila var han direktör för tipsbolaget och kunde via en viss andel av s.k. blåvita kuponger insamla betydande summor till Åbo. Borgström fick med tiden en status av hedersmedborgare i Åbo och kallades ”Göteborgström”. I samband med hans 80-årsdag beslöt man att uppmärksamma honom med en relief, som senare avtäcktes vid Yrkesinstitutets vägg mot Aningaisgatan. Han dog 1995.

Redan i slutet av 1940-talet kunde flera grupper från Åbo resa till Göteborg för att knyta kontakter med motsvarande verksamhet där. Resandet var då en lyx som man inte hade kunnat unna sig i större utsträckning. Inom olika kulturområden gjordes många besök och idrotten var redan från början aktivt med i utbytet, långt innan Finnkampen förlades till Göteborg. De olika körbesöken har varit många under årens lopp – i båda riktningarna. De kyrkliga samfälligheterna i Göteborg respektive Åbo och S:t Karin träffas vartannat år, varannan gång i Göteborg och varannan i Åbo. Det akademiska utbytet med Åbo akademi har utvecklats särskilt genom Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg och genom en omfattande bytesverksamhet mellan Göteborgs universitetsbibliotek och Åbo akademis bibliotek..

Nästa år är Norden temat för bok-och biblioteksmässan. Det bör kunna ge ny kraft även åt vänortsutbytet mellan Göteborg och Åbo. I år är Åbo europeisk kulturhuvudstad. Det har därför känts naturligt att med denna utställning markera sambandet och samarbetet också på biblioteksområdet, genom att lyfta fram Åbomaterial ur Universitetsbibliotekets rika samlingar. Här kan man se gamla böcker från Åbo bredvid brev om bananer till efterkrigsbarn i Åbo från Eric Borgström, Aaltonens vänskapsmonument bredvid tidningsklipp från Alma Söderhjelms föredrag inför 1200 damer som stickade för Finlandshjälpen på Liseberg i januari 1940.

För Åboföreningen i Göteborg är det en stor glädje att Göteborgs universitetsbibliotek har velat satsa tid och kraft på att aktualisera vänskapsbanden mellan Åbo och Göteborg. Likaså att kommunfullmäktiges ordförande Rolf Lindén här representerar vänortsförbindelsen på det officiella planet.

Den vanligaste icke-svensken

Enligt Statistisk Årsbok Göteborg fanns det år 2009 4 078 finska medborgare som bodde i Göteborg, de toppar därmed listan över utländska nationaliteter i staden. 1970 bodde det hela 15 273 finska medborgare i Göteborg, de var en omistlig resurs för rekordårens industrier. Tack vare den nya lagstiftningen om minoritetsspråk kan finsktalande invånare i Göteborg få rätt till service på sitt modersmål.

Den totala andelen invånare i Sverige som har rötter i Finland uppskattas till fler än 600 000 personer, enligt en undersökning som Sisuradio gjorde 2009. Därmed överskuggar svenskar med finländsk bakgrund alla andra invandrargrupper, om ni inte visste det innan. Det finns ingen säker statistik över antalet finsktalande i Sverige, men siffran 250 000 personer har nämnts, vilket är i samma storleksordning som antalet svensktalande i Finland.

En spännande utveckling.

Premiär för Finlandsbloggen!

Finland, som under sex århundraden utgjorde Sveriges östra rikshalva, är för många svenskar nästan ett okänt land. Denna beklämmande okunskap måste vi ändra på, i synnerhet som Finland – vår granne – är världens enda land där svenska är officiellt språk.

Men Sverige då? Nja, i Sverige är svenska sedan 2009 landets huvudspråk, officiellt språk är det endast i internationella sammanhang – vad det nu skall vara bra för. Man behöver nog vara svensk för att riktigt förstå den svenska språklagen… Nästa djärva steg verkar vara att riksdagen skall fastställa Du gamla, du fria som Sveriges officiella nationalsång, även om den fungerat som sådan sedan 1866. Liknande motioner har tidigare avslagits.

Genom den svenska språklagen fick emellertid också finska språket äntligen en framskjuten ställning i Sverige. Men Finland är fortsatt världens enda land där svenska språket är grundlagsskyddat som officiellt språk.

Välkommen till Finlandsbloggen!