Grattis Finland, 105 år!

Lördagen den 10 december hade Finsk-svenska Affärsklubben i Västsverige (FAIVS) bjudit in till självständighetsfirande, några dygn efter högtidligheterna i Finland. Den 6 december är ju tyvärr ingen helgdag i Sverige, så lördagen passade förstås bättre.

Lokalen var Frimurarelogen i Göteborg, invigd 1806, då Sverige och Finland ännu var ett gemensamt rike. Högtiden ramades in av finländska flaggor ur historien – intressant hur nationalfärgerna byttes från rött och guld till blått och vitt. Om detta kan man läsa i tidigare inlägg på Finlandsblogggen, flaggorna syddes upp till Finlands 100-årsjubileum 2017.

Finlands honorära generalkonsul Heli van der Valk höll kvällens högtidstal, som var en uppföljning från förra årets självständighetsfirande. Det pågående kriget i Ukraina gav talet en kuslig aktualitet, som inte lämnade någon oberörd:

Kära Finlands-vänner!

I fjol hade jag fokus på vinterkriget. Som bekant anföll ju Sovjetunionen Finland i november -39, utan någon krigsförklaring.  Det som kom att kallas vinterkriget pågick i 105 dagar i stället för 12 som varit Stalins plan.

Vi minns, vi hedrar och vi tackar, sa president Niinistö i veckan när han talade till krigsveteraner och lottor.

Det pågår ett vinterkrig just nu. I Ukraina. Putins plan var att invadera Ukraina på tio dagar, ockupera landet och annektera det i augusti. Kiev skulle falla inom tre dagar. Det låter kusligt likt de sovjetiska planerna inför det finska vinterkriget. Putin underskattade dock den ukrainska armén och framför allt det ukrainska folket. Det vi nu bevittnar är en barbarisk slakt utan motstycke i modern tid.

Slava Ukraini!

Varje nation har sina identifikationsmarkörer och sina kraftkällor. Albert Edelfelt är en av Finlands mest älskade konstnärer. Han presenteras just nu i en stor utställning på Göteborgs Konstmuseum. Edelfelt har bl.a. illustrerat Fänrik Ståls Sägner, ett diktverk av Johan Ludvig Runeberg.

Fänrik Ståls Sägner beskriver både verkliga och fiktiva händelser under kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809, där Sverige förlorade den östra rikshalvan till Ryssland.
Dikterna beskriver Finland, hur landet och livet såg ut. Där ingår även berättelsen om Sven Dufva. Fänrik Ståls Sägner beskrivs ofta som ett verk som skapade nationen Finland.

Googla gärna orden talmannen och sven dufva och klicka på videon som kommer fram. Mitt bland folk i en hotellobby i Helsingfors står riksdagens talman Andreas Norlén och reciterar samtliga verser ur Sven Dufva, utantill. 

Sven Dufva var inte arméns mest begåvade soldat, heter det, men han hyllas
i dikten för sin plikttrohet och sitt mod. När han av misstag ensam går till attack mot ryssarna på en bro ropar generalen Sandels de berömda orden släpp ingen djävul över bron samt
Det kan man kalla en soldat, skall en finne slåss.

Det fanns en Sven Dufva även i min österbottniska hemby. Sulo Lyyski hette han. Vi barn var livrädda för honom. Sulo var storväxt och robust och såg fullkomligt livsfarlig ut. Och han hade ett konstigt sätt att gå, han liksom drog ena benet efter sig. Det otäcka med Sulo var att han kunde plötsligt dyka upp från ingenstans.

Det var nog så han gjorde även under kriget då han kom från ingenstans och stod plötsligt vid en rysk pansarvagn mitt i ett minfält och tryckte en jättelik timmerstock mellan kedjorna. 
Det sades att han hade kroppen full av granatsplitter. Det som såg så farligt ut i hans rödflammiga, ärriga, förvridna ansikte, det måste ha varit smärtan. För det lär göra ont att härbärgera granatsplitter i kroppen.

Sulo var ingen skröna. Jag har hört männen berätta om hans tapperhetsmedaljer, en för varje förstörd rysk pansarvagn. De var fem, kanske sju, till och med åtta, jag minns inte längre exakt.

Krigsgenerationen gav oss i arv ett självständigt Finland. Vi minns, vi hedrar och vi tackar.

Ungefär 18 000 finländska soldater, drygt 2 % av alla inkallade, vårdades psykiatriskt för krigsskador. Om deras brutna sinnen har Ville Kivimäki skrivit en doktorsavhandling.
Kivimäki är uppvuxen med sin morfars och farfars karga bild av kriget:

– De avskydde all krigsglorifierande fosterlandsretorik, säger han, ingendera var psykiatrisk patient, men på båda förstod jag att kriget var en tragisk och hemsk upplevelse.

I dag talar man om posttraumatisk stress. Och här dyker Sven Dufva upp igen. Nästan aldrig tänker jag på Sven Dufva, skriver nämligen journalisten Pia Ingström i Hufvudstadsbladet, men efter att ha intervjuat historikern Ville Kivimäki inser jag att det är just Sven Dufva vi på sätt och vis talat om fast namnet aldrig nämnts. Så kan en finländsk nationalhjälte se ut.

Finland har tre huvudsakliga säkerhetspolitiska utmaningar och de är
Ryssland, Ryssland och Ryssland
.”

Så uttryckte sig landets dåvarande försvarsminister Jyri Häkämies i ett tal i Washington för 15 år sedan. Och detta gäller inte bara Finland utan oss alla, la han till. Han fick en hel del skit för det hemma. Men han hade ju rätt. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har konsekvenser för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det finns ingen väg tillbaka och det är omöjligt att sia om framtiden. Jag plockade fram några färska opinionssiffror från Försvarsministeriet:

87 % anser att Rysslands inverkan på Finlands säkerhet är negativ. (Vid tiden för minister Häkämies uttalande var motsvarande siffra 27 %.) Förtroendet för Finlands militära försvarsförmåga är starkt och försvarsviljan är rekordhög liksom stödet för det nuvarande värnpliktssystemet. 85 % är positiva till medlemskapet i Nato. Ungefär lika många anser att ifall landet angrips så skall landet vara berett till beväpnat försvar, hur dåliga utsikterna än må vara. Hela 82 % är beredda att själv delta i landets försvar enligt förmåga.

En siffra till: 89 % litar på Försvarsmaktens förmåga att avvärja militära hot riktade
mot Finland.

Till våren skall första delen av det 20 mil långa stängslet mot den ryska gränsen byggas, meddelar Finlands gränsbevakningsmyndighet. Stängslet ska bli tre meter högt. Eftersom gränsen mot Ryssland är hela 130 mil lång kommer man bygga endast vid utvalda platser.
Myndigheten skriver på sin hemsida:

Stängslet har en avslöjande, fördröjande, styrande samt hindrande inverkan.

Vi får göra som smeden Ilmarinen i Kalevala, han som Sände då en bön till högste guden, anförtrodde sig åt honom med de ångestfyllda orden: store skapare, bevara, skydda Jumala, du söte. Och på finska: Varjele, vakainen Luoja, kaitse, kaunoinen Jumala.

Jag föreslår att vi höjer våra glas till Finland och till vännen Sverige.

Låt oss inte heller glömma Ukraina som slåss för hela Europas framtid.

Snart självständighetsdag igen…

Om en dryg vecka firar Finland sin självständighetsdag – den 105:e i ordningen. På Finlands riddarhus hänger en magnifik målning av R. W. Ekman, som föreställer tsar Alexander II som öppnar ständermötet 1863.

Finland kunde behålla svensk lag även efter riksklyvningen 1809, men lantdagen fick alltså inte sammanträda på mer än femtio år. Det skulle sedan dröja ytterligare ett halvsekel innan Finland blev självständigt.

På målningen har konstnären fiffigt dolt Finlands statsvapen bakom kristallkronan – men det hänger högre än den ryska örnen.

Ode till Finland

Finlandsbloggen har nyligen varit i Helsingfors och blivit fullständigt knockad av stadens nya bibliotek Ode.

Ordet bibliotek räcker inte till, anläggningen omfattar 3D-skrivarverkstad, symaskiner, bokningsbara mötesrum, matlagningskök, musikstudiomöjligheter och mycket annat. Man har lyckats få till stånd den där ”mötesplatsen” som det alltid talas om i stadsbyggnadssammanhang, men som sällan går i mål. Ode har verkligen något för alla och naturligtvis är arkitekturen ett huvudnummer. Det översta våningsplanet böljar och man får en överblick av den avlånga lokalen från den ena kortsidan till den andra.

Att detta koncept har kunnat förverkligas är helt makalöst. Man får intrycket av en masteruppsats som kastat in ”allt” från det bästa av alla världar. Det borde vara ouppnåeligt, men man har sannerligen lyckats.

Ode var en present till Finland i samband med landets hundraårsjubileum och invigdes den 5 december 2018 – 364 dagar efter självständighetsfirandet 2017. Staten bidrog med 30 miljoner euro.

Det är bara att säga grattis. Igen.

Så blev Finland bäst på nästan allt…

När Finlandsbloggen startade för ganska många år sedan nu, var det för att väcka ett intresse för Finland i Sverige. Då talade nästan ingen om Finland – men mycket har hänt!

Bloggen har legat i träda något p g a jobb och familj, desto roligare att det nu har blivit uppenbart för många fler, att Finland kört om Sverige på många områden. Lyssna på denna podd i SvD: Så blev Finland bäst på nästan allt.

 

 

 

Vad är väl en bal på slottet? (i Helsingfors, alltså)

”Finlands Nobelfest” den 6 december varje år lockar miljonpublik framför TV-apparaterna, när frack- och klänningklädda gäster tas emot av republikens president på Slottsbalen.

I Göteborg finns emellertid en tradition som inte går av för hackor. För tredje året nu anordnades ett mycket värdigt självständighetsfirande i magnifika lokaler i centrala Göteborg. 

Då ju Finland firar 100 år 2017 var självständighetsfiranet ett särskilt högtidligt tillfälle som spände över generationsgränserna, med plats för både skratt och gråt. Kvällen festtalare var Finlands honorära generalkonsul Heli van der Valk, vars uppskattade och personliga anförande här nedan återges i sin helhet.
Ja må hon leva i tusende år!

av Heli van der Valk

Rakkaat ystävät!
Kära vänner!

Det är inte vilken hundraåring som helst vi firar här i kväll!
Suomi-neito, Finlands mö, en evigt ung kvinna i vit klänning, barfota, blond och blåögd. Så brukar hon beskrivas. Mitt Finland är en kvinna i sina bästa år.

Jag har ofta gått och grubblat över hur det kom sig att hon blev till, egentligen, och att hon blev den hon blev. Som vi vet så hade det strävsamma paret, den östra och den västra rikshalvan, glidit isär efter 600 år ihop. Jag tror inte de hade tröttnat på varandra, den västra rikshalvan hade ju länge fantomsmärtor efter en förlorad riksdel.

De efterföljande hundra åren hade Finland varit en relativt autonom enhet i det ryska imperiet, dock med en skakig politisk ställning. Jag tänker inte berätta Finlands formella historia, idag kan man googla sig fram till det mesta.  Däremot inspireras jag av tillkomsten av mitt Finland, det land som pulserar i mina ådror.

Låt oss färdas tillbaka 100 år, till senhösten 1917.

Det lilla livet går sin stilla gång i det österbottniska bondesamhälle där jag har mina rötter. Min mor har precis fyllt åtta. Byn store man, Santeri Alkio, är medlem av lantdagen, senare dess vice talman. Alkio, eller Alexander Filander som han hette ursprungligen, är en bildad man, han är författare och journalist och han är chefsideologen bakom agrarförbundet, dagens Centerpartiet och president Kekkonens hemvist.

I det stora livet har det hänt saker. Två revolutioner har ägt rum inom det ryska imperiet, med några månaders mellanrum. I den första störtas tsarväldet och i den andra störtar bolsjevikerna den provisoriska regeringen i Ryssland. Mitt i det politiska tomrummet råder en förvirring över maktbefogenheterna mellan den finska senaten och lantdagen.

I april 1917 väljs Santeri Alkio in i grundlagskommittén, med uppgift att ta fram förslag för hur relationen mellan Ryssland och Finland bör ordnas efter kejsarmaktens fall. Utgångspunkten för kommitténs arbete är att Finland förblir en del av det ryska imperiet. Alkio ser dock tidigt att detta inte kommer att fungera. Enda möjligheten enligt honom är att man skyndsamt förbereder ett utkast till en egen grundlag. Alkio befarar nämligen att en eventuell motrevolution i Ryssland skulle kunna leda till nya förryskningsförsök och innebära ett hot mot Finlands autonomi.

Den politiska turbulensen i Ryssland får nu fotfäste även i Finland. En storstrejk med upproriska förtecken bryter ut i november. Strejken handlar inte bara om diverse arbetskonflikter utan även om maktkampen i Ryssland.

Senaten under ledning av P.E. Svinhufvud föreslår att den högsta beslutande makten flyttas över till senaten. Alkio kommer med ett motförslag, där lantdagen tillsvidare utöver den makt som tidigare tillhört kejsaren.

Lantdagen samlas den 4 december. Talmannen avbryter dagordningen för att ge ordet åt Svinhufvud, senatens ordförande. Denne läser upp ett förslag till en självständighetsförklaring. Socialdemokraterna samt en del borgerliga kräver att lantdagen får möjlighet att diskutera förslaget vilket också sker. Tillkännagivandet tas upp för godkännande i lantdagen den 6 december. Fem lantdagsmän, bland dem Santeri Alkio, har lämnat ett brev till talmannen där det står:

Vi ber om tillfälle att under dagens plenum få föreslå att lantdagen ska besluta om följande:
Eftersom regeringen för lantdagen har framfört en proposition om en ny regeringsform som grundar sig på att Finland är en oberoende republik, beslutar lantdagen i egenskap av innehavare av den högsta statsmakten å sin sida att godkänna denna princip samt att även godkänna att regeringen, för att få erkännande av Finlands statliga självständighet,vidtar de åtgärder som regeringen meddelat vara nödvändiga för ändamålet.

Socialdemokraternas representant framför ett motförslag, i vilket man föreslår att självständigheten skulle genomföras i samråd med Ryssland. Man övergår direkt till omröstningen, utan större dramatik eller diskussioner. Lantdagen godkänner de borgerliga partiernas förslag med rösterna 100-88.

Den 4 december föreslår alltså senaten att Finland utropas till en självständig stat och den 6 december godkänner lantdagen förslaget.

Rysslands bolsjevikregering erkänner Finlands självständighet formellt den 4 januari 1918. Bolsjevikerna gör ingen hemlighet av att de genom att godkänna självständigheten hoppas på att ”befrämja revolutionens sak” också i Finland. Syftet är att det socialistiska Finland förenas med det socialistiska Ryssland.

Ett problem uppstår: hur skall man förhålla sig till de ryska soldaterna i landet. De är många. Jag har sett en siffra på 80 000 någonstans.

Mannerheim har kommit tillbaka till Finland efter oktoberrevolutionen. Han ger nu skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden, med början i Österbotten. Detta är tänkt att ske klockan 3 på natten till den 28 januari. Min hemby har fått information om att avväpningen av byns 70 ryska kavallerisoldater skall ske med detsamma, alltså kvällen innan. Budskapet når fram denna januarisöndag. Tanken är att man sedan fortsätter till Vasa och gör detsamma med de 2000 ryska soldater som finns där.

Spänningen stiger, liksom nervositeten, något går fel, det blir handgemäng. Det som i historieböckerna heter frihetskriget eller självständighetskriget, har fått en sorglig början i min hemkommun. Fem unga bybor mister livet.

Ryska trupper i Finland deltar i kriget på de rödas sida. I maj vinner den vita sidan. Historien skrivs av vinnarna. Så även detta frihetskrig. I dag heter det inbördeskrig.

Morfar lämnade efter sig sotaleski (krigsänka) och tre sotaorpo-barn. Han ansågs för gammal för fronten (34 år) så han hade fått uppdraget att leverera proviant till kamraterna vid eldlinjen. Han blev skjuten av de röda under ett sådant uppdrag när han skidade över en vårvintrig sjö i närheten av Tammerfors.

Det är synd om dagens jubilar för 20 år senare utsattes hon för något ännu värre. Fast nu kämpade de röda och de vita på samma sida, mot en gemensam fiende. Drygt 10 procent av landets befolkning befann sig på flykt i sitt eget land. 400 000. De evakuerade. Internflyktingarna.

Det här är en födelsedagsfest så jag skall inte uppehålla mig alltför länge vid jubilarens svåraste stunder. Jag bara konstaterar att hon överlevde, med den äran.

Jag tar inte upp krigsbarnen och svenska frivilliga. Jag utgår ifrån att vi kan den delen av vår gemensamma historia. Jag tar inte upp den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige och folkhemsbygget. Jag utgår ifrån att vi kan dessa fakta.

Olympiska spelen hålls i Helsingfors sommaren 1952. En månad senare betalar Finland den allra sista raten av sitt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Inte en dag för sent. Och statsminister Kekkonen konstaterar i sitt radiotal att en svår tid i vårt folks liv nu är över. Krigsskadeståndet sätter fart på Finlands industrialisering och lägger grunden till de långa handelsavtalen med Sovjetunionen.  Fram till kommunismens fall och finanskrisen på 90-talet. Lilla Finland kämpar. Det går framåt men det är tufft, både politiskt och ekonomiskt.

År 1956 passerar rätt obemärkt förbi i Sverige. Visserligen kolliderar det italienska passagerarfartyget Andrea Doria med Svenska Amerika Linjens M/S Stockholm med stora rubriker i tidningar. Och Volvo Amazon presenteras. Och Ikea lanserar monterbara möbler i platta paket.  Suezkrisen hamnar också högt i media. Och långt senare, alla duktiga svenska idrottsmän och – kvinnor av denna årsmodell.

I Finland tar Porkalaparentesen slut, det vill säga, Porkala-området (ca 3 mil från Helsingfors) blir återigen finskt efter att i 11 år ha arrenderats ut till Sovjetunionen. Frihetens vindar blåser också när Finland inträder i Nordiska rådet.

I februari 1956 är det presidentval och UKK, Urho Kaleva Kekkonen, vinner valet med minsta möjliga marginal 151-149, efter tredje omgången. Det är lite Trump-feeling här. Efter alla hårda ord så blev UKK en stabilitetsfaktor i landet under många år. Dock inte hela vägen fram till slutet av presidentperioden (1982) men det är en annan historia. I november, fortfarande 1956, invaderar sovjetiska trupper Ungern. För att stoppa en revolution, heter det. Nära en kvarts miljon människor flyr landet, många av dem till Sverige.

Hemma i Österbotten kan man skära luft med kniv. Även om man är ett barn. Det finns en rädsla i luften: kommer de hit också? Mor min har vid det här laget fött barn, tagit hand om bondgården och familjen medan maken, bonden, familjefadern, går sönder, mentalt, på fronten.

Det gick bra, Finland klarade sig helskinnat ur 1956. Det gick bra även 1968 fast inte för Tjeckoslovakien. 1995 kom både Finland och Sverige med i EU.

Dessa två. Två trätande grannar. Eller siamesiska tvillingar som Horace Engdahl beskrev dem i sitt tal under märkesåret 2009 eller jubileumsåret som det heter i Finland. De blev nog aldrig färdiga med varandra, den östra och den västra rikshalvan. De har hållit koll på varandra genom åren. Och nu, på sistone, har de alltmer närmat sig varandra igen.

Vi kan inte göra något åt geografin, sa president Paasikivi på 50-talet. Plötsligt är detta en sanning även för Sverige. Det är ingen nackdel att den svenska försvarsministern har ett finskt krigsbarn till mor; han plockar fakta direkt ur ryggmärgen.

Den 100-årsjubilerande republiken Finland har drabbats av en rojalistisk yra; landet väntar på en alldeles egen liten prins eller prinsessa, eller presidentbarn med beräknad ankomst lagom till presidentvalet i februari. #vaalivauva (valbaby) ropas i media men hashtaggen klingar av rätt fort. Mammalådan eller moderskapsförpackningen kommer troligen att stanna i presidentparets tjänstebostad Talludden.  Opinionssiffrorna visar nämligen på ett brett stöd för den sittande presidenten inför valet i januari.

Grattis Finland! Tack för att du finns!
Ja må du leve i tusende år!

Finland 100: välkommen till Kronhuset den 6 november

”Västsverige + Finland: kultur och näringsliv” är namnet på ett spännande evenemang i Kronhuset på självaste Gustav Adolfsdagen. Den 6 november firas som ”Svenska dagen” i Finland och det är väl lämpligt att uppmärksamma Finland i Sverige samma datum.

Medverkar gör bl a Ålandsbanken, Tom of Finland (filmen) och Svenska Amerika Liniens ”Kungsholm”. Se Finland100.se för mer information och obligatorisk anmälan. Gustav Adolfsbakelse ingår.